John Fernström

Jubals son och blodsarvinge

Omslag

Innehållsförteckning


Kapitel XXIII: Åter i Hälsingborg

Den höst jag gjorde första studieresan, den till Berlin, gav Gustaf Paulson och jag i Hälsingborg vår första violin- och pianoafton. Programmet upptog för min del bl.a. Saint-Saëns' h-mollkonsert och Paganini-Wilhelmijs Introduktion och Tema med variationer.

Sedan försökte vi praktiskt taget årligen ordna en liten konsertturné. Men då vi fann, att förlusten för varje konsertafton blev hundratals kronor, inskränkte vi oss så småningom till att endast årligen ge en konsert i Hälsingborg. Jag ville gärna få den kontrollen på att jag arbetade vidare på mitt instrument. Kompositionsarbetet hotade nämligen att jämte eleverna tränga undan det rent violinistiska arbetet.

Under åren före vistelsen i Sondershausen hade jag emellertid så smått börjat dirigera. Gustaf Paulson och jag arrangerade elevkonserter, där mina elever samt ett antal engagerade yrkesmusiker fick utgöra den ackompanjerande orkestern.

År 1927 blev jag vald till ordförande i hälsingborgsavdelningen av Svenska Musikerförbundet, och i slutet av vårsäsongen organiserade jag i musikerförbundets regi en sydsvensk musikfest. Hilding Rosenberg dirigerade en av sina symfonier, Gunnar Ek dirigerade sin andra symfoni och Knut Håkansson sitt körverk "Skåne". Vid kammarmusikkonserterna uppfördes en stråkkvartett av Gustaf Paulson och en violinsonat av Edvin Kallstenius, som kom med i detta sydsvenska program därför att han faktiskt en gång varit elev vid gossläroverket i Hälsingborg och där avlagt studentexamen. Vid samma konsert spelades min andra stråkkvartett.

Allt detta betydde ju, att jag måste komma in i ett rätt hektiskt arbetstempo, såväl när det gällde musikaliska som organisatoriska uppgifter. Jag hade nog på känn, att man på vissa håll fann mig litet för energisk och framåtsträvande.

Vid sammanträdena med programrådet för sydsvenska musikfesten hade jag blivit erbjuden att göra min andra symfoni. Men jag avböjde, då jag tyckte det vara viktigare, att hälsingborgspubliken skulle få göra bekantskap med symfonierna av Rosenberg och Ek. Man föreslog då, att jag i stället under höstsäsongen 1927 skulle få framföra symfonin i orkesterföreningen.

När saken blev aktuell, hade jag redan komponerat min tredje symfoni, "Exotica", och ville hellre göra den.

Symfonin ifråga är ren programmusik, och programmet utgöres av citat ur Birger Mörners bok "Arafis' tropiska år". Det kan väl vara onödigt att anföra alla de delvis rätt poetiska Birger Mörnerska satsrubrikerna. Det stora finalrondot hade emellertid benämningen "Fest hos kannibalerna från de fem byarna vid den namnlösa floden".

Publik- och pressuccès blev det förstås i Hälsingborg, men när jag gästdirigerade symfonin i Norrköping, ställde sig kritiken rätt avvisande, och en av tidningarna publicerade sin recension under rubriken "Kannibalfest på Hörsalen".


Så här såg en hälsingborgstecknare i Öresunds-Posten John Fernström någon gång vid slutet av 20-talet


* *
*
Efter hemkomsten från Sondershausen fortsatte jag att arbeta i det febrila tempo jag tillämpat sedan 1927. Och nu började man på vissa håll känna sig irriterad över denna arbetsintensitet. En av recensenterna skrev vid något tillfälle, att jag arbetade på energiskt som en tysk handelsresande.

Vid sidan om mitt arbete som första violinist i orkesterföreningen lade jag då ner ett icke obetydligt arbete på musikerförbundets rent fackliga angelägenheter. Samma höstsäsong gjorde jag också med ett av mig grundat körsällskap Brahms' Ein deutsches Requiem och ett sceniskt framförande av Glucks Orfeus.

Då jag skaffat mig utbildning som symfonikapellmästare och dessutom i olika sammanhang dirigerat orkestern, ansåg sig orkesterföreningens styrelse icke kunna underlåta att engagera mig som dirigent också på några av sina ordinarie konserter. Så blev jag i tillfälle att dirigera bl.a. ett par Mozartsymfonier, mina egna Symfoniska variationer samt min fjärde symfoni.

Då tyckte jag tiden var mogen för en framstöt, som skulle hjälpa mig att komma in på kapellmästeriet som yrkesbana. Jag skickade därför in en skrivelse till orkesterföreningens styrelse, i vilken jag anhöll om kontrakt som andre kapellmästare, och i vilken jag framhöll, att jag icke begärde förhöjd lön samt förutsatte fortsatt tjänstgöring som första violinist i orkestern vid alla de program jag icke själv dirigerade.

Olle Lidner var nu sjuttio år gammal och borde mänskligt att döma varit färdig att dra sig tillbaka. I varje fall tycker man icke, att han kunde ha anledning att lägga hinder i vägen för "Nachwuchs" på kapellmästarbanan. Men på grund av hans motstånd avslogs den av mig inlämnade framställningen.

Det fanns emellertid krafter i orkesterföreningens styrelse, som ville utnyttja mitt arbete. När därför konserthuset i Hälsingborg skulle invigas - det var vid början av höstsäsongen 1932 - lyckades man få mig utsedd till orkesterföreningens intendent. Det ålåg mig då att dirigera samtliga s.k. studiekonserter, ett visst antal populärkonserter samt en symfonikonsert varje säsong. Den s.k. Symfonikören, som egentligen inte var något annat än det körsällskap jag tidigare hade grundat, skulle jag också ha hand om som repetitör. Det blev inalles tolv à fjorton konserter per säsong att dirigera (vid alla konserter jag icke dirigerade satt jag ju som första violinist), förutom körarbete under två kvällar i veckan. Den musikaliska arbetsbördan kunde väl motiverat yrkesbeteckningen "andre kapellmästare", men när jag nu inte fick kallas det utan skulle vara intendent, så följde därmed reklamchefsjobbet för sextio à sjuttio konserter per säsong, redigering av alla program med programnotiser, underhandlingar om lokaler och delvis engagerandet av solister jämte en massa kameralt arbete.

Det var tre mans arbete: full tjänst som violinist i orkestern, full tjänst som intendent med allt vad detta innebar, konstnärligt ansvar för så stor del av verksamheten, som annars rätteligen kunde ha begärts av en andre kapellmästare. Så skulle jag vara familjefar och dessutom ägna mig åt det som jag hade börjat betrakta som mitt egentliga levnadskall - komponerandet. (Den solistiska violinspelningen hade jag efter Sondershausen fullständigt lagt åt sidan.)

Mitt Stabat mater, min klarinettkonsert, mina symfonier nr 5 och 6, min 3:e stråkkvartett, mitt concertino för flöjt med damkör och liten orkester m.fl. verk tillkom under denna tid.

År 1938 meddelade Musikaliska Akademin, att den icke ansåg sig kunna tillstyrka ett bibehållande av statsanslaget, om icke den nu snart åttioårige Olof Lidner ersattes med en yngre kraft. Det skulle alltså bli dirigentval.

Jag hade då redan varit med i konkurrensen om dirigentbefattningarna i såväl Gävle som Norrköping.

I Gävle hade den norske statsministerns son, Johan Ludvig Mowinckel, försökt införa en modernare, kanske något amerikaniserad anda. Han tillhörde också tydligen det kotteri i Gävle, som just då sökte lancera "den nya gävleandan".

Vad Gävleborgs Orkesterförening beträffar så tog sig väl den mowinckelska andan ibland litet underliga uttryck. Att han varje dag när orkesterföreningen hade konsert hissade flaggan i topp på den villa, där han bodde, var bara ett naivt reklamtrick. Och när han prydde alla orkesterföreningens annonser och trycksaker med ett #, till vilket han fogade förklaringen: "Korset som höjer, Orkesterföreningens märke", så var detta väl närmast ett utslag av modern reklamanda. Värre var det, när han försökte locka publiken med ett sådant program som "En dag i Grönköping", där han skildrade dagens gryning på så sätt, att orkestermedlemmarna instruerats att lägga huvudena fram på notställen och med ljudliga snarkningar simulera sömn. Så småningom skulle de vakna och spela Griegs "Morgenstemning". Så har det i varje fall berättats mig. Vid något program ville han skildra skillnaden mellan svart musik (negermusik) och vit musik. Den svarta dirigerade han med en svart taktpinne och den vita med en vit. Då Gottfrid Berg, som då var recensent i en gävletidning, hade skrivit en ofördelaktig recension, svarade Johan Ludvig Mowinckel med att på nästa konsert framföra en fantasi han hade komponerat över "Höga berg och djupa dalar". Han lär därvid ha vänt sig till publiken och förklarat, att den var tillägnad en recensent i Gävle, som hette Berg och var hög.

Johan Ludvigs ständiga muntliga kommentarer och oberäkneliga infall hade naurligtvis slutligen tröttat ut den musikaliskt fordrande delen av gävlepubliken. Och när han slutligen gav "En afton i trolldomens tecken", vart måttet rågat. Det blev anmälan till Kgl. Musikaliska Akademin, och Mowinckel måste avgå. Den herostratiskt ryktbara trolldomsaftonen lär ha tillgått så, att programmet började med uvertyren till Trollflöjten, varefter en s.k. trolleriprofessor kom in och gjorde konster för publiken. Så följde som mellanspel ett potpurri ur operetten Trollkarlen vid Nilen, och så omväxlade programmet med trollkonster och mer eller mindre "trolsk" musik, för att så småningom sluta med Trollkarlens lärling.

Mowinckel visste, att jag hade haft en viss framgång med mina s.k. studiekonserter i Hälsingborg. Han skrev mig ett mycket vänligt brev, där han talade om, att han ansåg mig vara den ende, som skulle kunna fortsätta "i hans anda".

Ryktet om hans bravader i Gävle hade ju ännu icke nått mina öron, så jag kände mig mycket smickrad och lovade att komma upp till Gävle och göra en kåserikonsert. Programmets rubrik var "Att skildra eller icke skildra - programmusik och absolut musik".

I pressen hade Mowinckel publicerat en artikel, där han talade om att jag var hans specielle kandidat. Dagen efter konserten fick jag av tidningarna besked om, att problemställningen när det gällde musik i Gävle sannerligen icke var att skildra eller icke skildra utan snarare att prata eller icke prata vid konserterna. Det var ju något av en kalldusch efter den succès konserten faktiskt hade varit.

Därmed var jag praktiskt taget utslagen vid kapellmästarkonkurrensen i Gävle.

Skall man döma Johan Ludvig Mowinckel endast efter det som här ovan har berättats, så framstår han ju snarast som en komisk figur. Ett sådant omdöme vore emellertid orättvist. Han var för det första verkligen en god musiker och dirigent, för det andra hade han en strålande självironi, och för det tredje var han en fin och god människa. Hans konstnärskap kan kanske vara svårt att exemplifiera i detta sammanhang. Om hans självironi vittnar väl anekdoten om när han skulle gästdirigera en orkester med ett relativt lättspelat program. Den ordinarie kapellmästaren förmanade honom att absolut avhålla fyra repetitioner, då orkestern icke borde skämmas bort med alltför lättvindigt repetitionsarbete. Efter tre repetitioner var Mowinckel färdig och skickade iväg orkestern. För kapellmästaren förklarade han, att han icke var en så bra kapellmästare, att han kunde göra fyra repetitioner. Beträffande den beryktade trolleriföreställningen förklarade han för mig med glimten i ögat, att "den store skandale var ju slet ikke den, att jeg engasjerte en tryllekarl. Den store skandale var ju den, att han kunne slet ikke trylle".

Det fanns många berättelser om hur han lät sitt goda, varma hjärta råda i situationer, då han som chef för en kulturinstitution borde handlat mera kallhamrat. När jag skulle repetera in mitt program med gävleorkestern, blev jag förvånad över att en av fiolisterna tycktes fullständigt nonchalera mina anvisningar beträffande stråk o.dyl. Johan Ludvig satt som åhörare vid repetitionen, och jag tänkte, att det kanske var bäst att i pausen rådgöra med honom, innan jag tog i med hårdhandskarna med hans orkestermusici. - För allt i världen, med den mannen fick jag icke lov att bråka, hans familj var absolut beroende av gaget, och själv var han endast försöksutskriven från sinnessjukhus. Ett ovänligt ord eller t.o.m. bara en besvikelse inom yrket skulle kunna vålla ohjälplig skada.

Just den kvällen hade orkestern engagemang för att spela på en biopremiär. Det hade stått anslaget i repetitionslokalen. Den nyssnämnde mannen hade tydligen icke uppfattat detta, varför Johan Ludvig efter uvertyren skyndade sig upp på repetitionslokalen och plockade ner anslaget. Sedan sprang han omkring till orkestermedlemmarna och fick dem att lova att icke för sin tankspridde kollega nämna något om att orkestern hade haft engagemang.

Efter konsertsäsongens slut lämnade Johan Ludvig Mowinckel Sverige. Under de oroliga ockupationsåren i Norge gick han en våldsam död till mötes.


* *
*
Något år senare var det platsen som dirigent för norrköpingsorkestern som var ledig. Av de många sökandena plockades efter ansökningshandlingarna ut fem man, som kallades att provdirigera. Efter min provdirigering hade jag ett samtal med orkesterstyrelsens ordförande och reste därefter hem till Hälsingborg med den uppfattningen, att jag väl närmast endast hade att vänta en vecka på kontraktet. Så blev det emellertid inte. Den siste provdirigenten, Heinz Freudenthal, fick platsen och jag ett brev från en av orkesterkollegorna, som uppbyggde mig med skvallerhistorier om diverse musikpolitiska och finansiella operationer, som enligt hans mening skulle ha påverkat valet. Ja, men vid ett kapellmästarval i dessa småorkestrar, där kapellmästarens uppgift var att vara orkesterns allt i allo, dess förkämpe och representant i alla situationer, måste ju hänsyn tas till många faktorer.

* *
*
Och så blev platsen vid hälsingborgsorkestern ledig. Rent formellt sett måste jag ju säga upp min befattning som orkestermusiker och intendent. Just i samma veva hade jag ett personligt samtal med Radiotjänsts dåvarande musikchef, som erbjöd mig platsen som radiokapellmästare för skåneorkestrarna. Jag bad att platsen skulle hållas öppen i avvaktan på resultatet av dirigentvalet i Hälsingborg. Det blev alltså inte frågan om något kontraktskrivande, vilket jag sedan fick anledning att ångra.

Om provdirigeringarna och valet kan jag kanska fatta mig kort.

Efter provkonserterna ansåg man sig endast kunna reflektera på mig, Eric Bengtsson, som sedan placerades i Gävle, och Sten Frykberg, som fick platsen. Orkestern hade beretts tillfälle att rösta på kapellmästarekandidat, varvid jag fick majoritet. Orkesterstyrelsens mycket affärsmässigt inställde ordförande visade emellertid på att Sten Frykberg lyckats få högre publiksiffror vid sina provkonserter. Och vi andra, som hade trott, att uteslutande musikaliska synpunkter och icke något eller några hundratal fler besökare på de tre konserterna skulle vara avgörande!

Sten Frykberg var emellertid icke ett dåligt val som kapellmästare för hälsingborgsorkestern.

Själv drog jag vidare till Malmö, där jag nu under tre år kom att vara kapellmästare för Radiotjänst.



Innehållsförteckning